I denna kropp ska jag bo i en livstid.
Denna kropp ska stå ut med alla mina brister,
plågas av mina inre demoner, torteras av de tankar som
river sönder mig.

Jag vet att det börjar synas nu, efter alla år av förträngning.
Huden känns för trång och jag andas inte längre lika djupt som förr.
Om du kollar noga ser du att mina ögon inte lyckas
glittra lika vackert längre, min mun orkar inte le lika stort.

Det är så underligt för jag  vet att allt borde vara så lätt
för jag har det så bra, jag har allt jag behöver.

För att kunna älska någon annan så måste jag älska mig själv heter det.
Men jag älskar till tusen, jag vet att jag är okej, att jag duger och att
jag är mångsidig och ibland är jag farligt snygg.

Men det hjälper inte paniken som kryper i skinnet på mig.
När jag inte får uttryck för allt jag känner, när jag försöker annpassa mig.
Även fast det sällan går så försöker jag passa in mig i ramen för vad som är okej.
Så att alla ska gilla mig, men ändå klarar jag inte av att vara neutral.
Att hela tiden vara glad och inställsam, det är vad jag avskyr
men varför strävar jag så efter att vara det?

Det är som att det bor två personer i samma kropp.
Den inställsamma, blyga och jävligt osäkra personen
sen finns där den starka, kreativa, modiga, självsäkra tjejen
med starka åsikter och som andra ibland får skymmta.