Jag vill börja om på nytt.
Finna glädjen igen, spänningen och pirret i magen.
Jag vill kunna tro, lita och var stolt över mig själv.
Sluta känna den molande oron och trycket över bröstet,
jag vill börja hoppas på riktgit att allt är möjligt.
Jag vill kunna säga mitt namn med stolthet.
Börja lita på andra och öppna mig för det oväntade,
jag vill sluta springa motsatta hållet när det börjar bli läskigt.

Jag vill sluta hoppas på barndoms fantasier.
Jag vill att mitt undermedvetna börjar förstå att det aldrig kommer inträffa,
att jag alltid kommer bli besviken på hans ord, sårad av hans handlingar.
Jag önskar att det räckte nu, att det är dags att gå vidare, klippa band med de
som gör mig illa. Jag hoppas att jag kan börja lita på mig själv.

Jag måste utmana mig själv på nya sätt. Jag måste förstå att jag är helt okej.
Jag måste lära mig att se på mig själv så som andra ser mig.

Jag hoppas jag kan leva upp till bilden av mig själv, infrån och ut.
Jag önskar jag kunde göra nånting ordentligt.
Varför är jag så komplicerad? Att jag medvetet förstör för mig själv.

Om jag satsar till hundra kanske jag blir besviken på mig själv,
om jag försöker vara den bästa versionen av mig själv är jag rädd
att allt kommer gå åt helvete. För jag kan inte leva upp till mina
egna förväntingar. Jag antar att det redan är försent. Jag måste sänka ribban,
jo jag vet jag måste sluta med alla krav. Det blir endå alltid fel.