Åren går och ja det har sagts förut.
Men tiden den bara rinner förbi
och stunder som verkade så värdefulla
och viktiga då, är glömda idag.
Vänner som umgicks, spenderade kvällarna
på bandet och nätterna på dansgolven
med skratt och kramar. De dagarna
är nu borta och det var längesedan vi sågs.

Vi går vidare, utvecklas och väljer andra
riktningar i livet, våra stigar korsas sällan
nu mer.

Fabriken inrymde mycket glädje, skratt
och ack alltför många tårar.
Jag reste mig upp och bröts ner, allt
på samma ställe. Vi knöts samman
längs bandet och vi spenderad all
vår vakna tid tillsammans.
Intensivt och drömlikt, levde vi
i vår egna verklighet på vår "bana".

En framtid utan bandet och folket där
kändes avlägsen och overklig.
Men nu är jag här, två år efteråt och
min tid på bandet ter sig som ett annat liv.
Jag umgås inte längre med de vännerna
jag hade i fabriken. Jag andas och lever
inte mitt liv på samma villkor längre
vår knutpunkt var den där fabriken.

Jag minns min tid på Volvo med glädje
i hjärtat på grund av alla människor jag
lärde känna och gemenskapen jag upplevde
men jag kommer aldrig glömma hur
samma ställe som stärkte mitt självförtroende
även bröt ner mig mot slutet, psykiskt såsom fysiskt.

Jag funderar ibland på vad som händer med alla de människor jag en gång kände..
Vad gör ni nu, hur har ni det och tänker ni nån gång på vår tid tillsammans?