Sitter i köket med dörrana stängda, utanför råder tomhet och kyla.
Det är kallt i lägenheten och kalt. Vi har packat in allt i gästrummet.
Nu är det bara ett par dagar kvar i denna fina underbara lägenhet.
Tror vi får det bra i den nya också, äntligen bara vi <3

Pluggar som vanligt. Som ni kanske förstått är det inte så lätt att
ta en dag ledigt på denna utbildningen, även på helgen måste man
plugga. Iallafall om man är lite långsam på inlärning som jag kan
vara ibland. då behöver jag tid och ingen stress. Men det finns knappt
tid och stress är det gott om. Att få in en flytt hjälper inte till..
Den 23 december börjar vårt jullov och det är efterlängtat men jag
förväntar mig inte att det ska bli pluggfritt. Vi får helt säkert en massa
saker att plugga in, vi har nästan 3 veckors lov så det är bara att vänta.
Men den här utbildningen gör mig nyfiken, intresserad, motiverad och det
poppar upp en massa idéer i mitt huvudet. Jag tränger bort och stänger
av inför kommentarer om att det kommer bli svårt att få jobb och
att det är dåliga villkor och att många inte fortsätter inom yrket.
Det skiter jag i för jag känner på mig att jag kommer att utvecklas
och finna min egen väg inom detta yrket. Jag har aldrig gillat att jobba
för andra, alltid velat göra min egen grej. Få bestämma själv och utveckla
mina ideér. Det värsta jag vet är när man gör något på ett annorlunda
sätt på ett jobb och folk sätter sig emot av den enda anledningen att
- vi har alltid gjort så här! Den kommentaren får det att krypa i mig.
Det kan handla om allt från att man lägger besticken till att förändra
scheman, man hör kommentarerna från gamla som unga.. folk är rädda
för förändring. rädda för att sina kära rutiner ska försvinna.
Som många av er vet är jag inte det, jag älskar förändring, jag älskar
att röra på mig, att få nya infallsvinklar och utnyttja min potential.
Jag vet att min framtid är ljus även när den är svår. Jag vet att jag
kan lite på mig själv, att jag kommer övervinna varje hinder som
kommer i min väg och även när jag gråter förtvivlat och min ångest
bankar mig hårt i bröstet har jag den "lilla djävulen" inuti mig som tvingar
mig framåt och gör de förändringar som behövs för att jag ska komma vidare.

Jag vill stå på mina egna ben tillsammans med min andra hälft står vi på fyra
starka ben och vi ska leva ut våra drömmar, personliga som gemensamma.
Jag satsar hellre allt och testar mina vingar än att stå och stampa på samma
ställe och unisont säga att jag kan inte, jag vågar inte, jag är inte bra nog.
Bort med negativtieten och inse att visst kan man bara man vill. men man
måste verkligen vilja och resultatet kanske inte blev det man hade tänkt sig,
men har man bara vågat har man klarat det!

Tillbaka till böckerna och celldelningen. Alla vägar är inte lika självklara till
hur man kommer till målet och celldelningen är en av dem... förvirrande..