Jag ville ha dig.
Men jag ville inte dela dig med alla
jag ville inte att alla skulle se
jag ville inte ha ännu en fylleflört
mina blickar har vandrat åt ditt håll i månader
men jag vet inte vad som tog åt mig
ville vara nära dig prata med dig
men det fanns störande moment som avbröt hela tiden

jag kände mig övervakad och stel
jag kunde inte riktgit slappna av
det var folk som avbröt och la sig i
blickar som brände i ryggen och känslor
som aldrig försvinner

förstår inte varför jag är så konstig
förstår inte varför jag inte bara kan ta det lungt
sluta bry mig om alla känslor
om alla andra

jag vill ta med dig

I denna kropp ska jag bo i en livstid.
Denna kropp ska stå ut med alla mina brister,
plågas av mina inre demoner, torteras av de tankar som
river sönder mig.

Jag vet att det börjar synas nu, efter alla år av förträngning.
Huden känns för trång och jag andas inte längre lika djupt som förr.
Om du kollar noga ser du att mina ögon inte lyckas
glittra lika vackert längre, min mun orkar inte le lika stort.

Det är så underligt för jag  vet att allt borde vara så lätt
för jag har det så bra, jag har allt jag behöver.

För att kunna älska någon annan så måste jag älska mig själv heter det.
Men jag älskar till tusen, jag vet att jag är okej, att jag duger och att
jag är mångsidig och ibland är jag farligt snygg.

Men det hjälper inte paniken som kryper i skinnet på mig.
När jag inte får uttryck för allt jag känner, när jag försöker annpassa mig.
Även fast det sällan går så försöker jag passa in mig i ramen för vad som är okej.
Så att alla ska gilla mig, men ändå klarar jag inte av att vara neutral.
Att hela tiden vara glad och inställsam, det är vad jag avskyr
men varför strävar jag så efter att vara det?

Det är som att det bor två personer i samma kropp.
Den inställsamma, blyga och jävligt osäkra personen
sen finns där den starka, kreativa, modiga, självsäkra tjejen
med starka åsikter och som andra ibland får skymmta.

Hur mår du? hur mår du?
vad syslar du med egentligen när du går där
ensam i dina tankar?

Du vandrar med små steg i virriga tankar
Led mig här ifrån, ta mig i din famn och krama mig
som när jag var liten, när världen kändes stor och skrämande.

Orkar inte tänka på alla och allt hela tiden.
Varför ska jag tvunget  ha 10000 tankar i mitt huvud..
hur stoppar jag detta tåg mot avgrunden?
Jag fungerar inte normalt med denna ilande känsla
i bröstet..
varför varför varför ska jag alltid krångla till det?
Varför kan jag inte bara vara normal,
bara köra på som alla andra..
inte tänka, inte bry sig..

Hur är livet för alla de som inte pressar sig,
som inte varje dag går runt och tänker att allt kommer går åt helvete
om jag inte gör det här och det där..

Varför fortsätter jag att ställa så stora krav på mig själv,
på andra och på mitt liv.. på min framtid, på min kärlek.

Kan jag inte bara ta det manana manana så som jag
så gärna vill.. som jag försöker intala mig själv
att göra varje dag..

alla dessa krav ställer mitt liv på kant, trycker ner mig
i gyttjan.. jag måste ta mig bort från denna spiral..